En resa att minnas!

 Hejsan!

För ett par veckor sedan så frågade min 15 åriga dotter om inte hon och jag kunde åka till fjällen och åka skidor. Vi har sagt läääänge att just bara hon och jag skulle hitta på något alldeles själva. Vi har bara inte fått till det innan. Men så plötsligt så kom hon på att vi kunde dra till fjällen ;-)

Jag åkte mycket slalom när jag var liten och älskade det men sen har tiden gått och det har inte blivit av att vi har åkt iväg. Jag har verkligen längtat efter att få åka i backen igen så jag blev toppen glad när tösen kom med förslaget. DOCK har jag ju inte åkt på över 30 år. 

Ja, jag var väldigt nervös för denna tripp, både att jag skulle köra 55 mil enkel väg och dessutom åka utför.

Men vad gör man inte för sin dotter och för sig själv ;-) Bilkörningen gick bättre en förväntan och visst var det tröttsamt att köra i 8 timmar men konstigt vore det väl annars. Vi hittade till vår lilla stuga och vi ordnade skidutrustningen och liftkort, allt klart på torsdagen.

Så det var bara till att köra igång på fredagsmorgon. Hör och häpna, jag kunde åka :) och vad kul det var!!! Men oj så ont jag fick i både fötter, vader och knän. Men med många pauser så fixade det sig riktigt bra.

Otroligt kallt var det men vi höll värmen bättre en väntat.

 

 

Jag tror inte vi två har skrattat så mycket tillsammans någon gång som under dessa 4 dagar. Vi hade så otroligt roligt hela tiden åt precis ALLT!

 

 Vi höll oss på benen i stort sätt hela tiden, förutom då och då............

 

På lördagen så varnade dom för att det var kraftig blåst och stark kyla högst uppe på fjället. Så vid korgliften/sittliften stod det att dom rekommenderade att man skulle gå av liften vid en mellanstation. Självklart så ville vi ju åka denna och hoppa av vid hälften som dom tyckte så det gjorde vi. Men när vi närmade oss avstigningsplatsen så hände något så vi inte kom av i tid utan vi åkte vidare upp mot toppen.

Först fick vi nästan panik sen vrålskrattade vi.
Det började gunga mer och mer i liften och blåsten tog i. Det började bli otroligt kallt och kusligt. Tills slut var vi uppe på toppen och hoppar av, där blåser det kraftigt och snön yr. Inte en människa syntes till, inte ett skidspår, ingenting såg man mer en väldigt mycket snö! Jag såg en skylt med en pil på så vi visste vilket håll vi skulle mot. Det var en fruktansvärt obehaglig känsla där uppe, det kändes som döden på något konstigt vis....usch.

Vi tänkte att vi måste bara ner härifrån fort som tusan. Sikten var urkass och vi frös som tusan. Dock kom vi inte längre en ca 10 meter innan vi ramlade. Snön hade lagt sig i såna driver så vi körde fast direkt. När vi väl kom loss igen så blev det samma sak igen, fast denna gången ännu värre. Knädjupt med snö och jag kom knappt loss och dottern fastnade helt och slet som ett djur för att få loss sina skidor. Tills slut kunde hon få av sig skidorna och gå en bit istället. Efter mycket om och men så kom vi ner till slut.

Jag hann tänka många tankar innan vi var nere på "säker" mark igen. Fy fan vad vi var rädda där ett tag, men sen kände vi, att klarade vi detta klarar vi vad som helst ;-)

Då vi var fullständigt helt slut och som isbitar efter detta så gick vi in och fika och värmde oss.

Sen var vi tvungna att åka igen som tusan, innan det var dags att lämna tillbaka utrustningen. En mycket lyckad tripp med skräckslagen spänning.

På vägen hem (och på vägen dit) lyssnade vi självklart på markoolio och sjöng oss hesa.

Kramar Susanne